”Jag hade uppfattat det som att vi skulle få komma in efter
vårt möte.”
Inombords drar jag en djup suck. Det var mycket riktigt att
besökaren tillhörde en större grupp, som innan deras möte varit i våra
offentliga lokaler. Och när jag säger offentliga menar jag lokaler där alla får
komma in gratis, när vi har öppet. Nu var det en halvtimme kvar tills vi
öppnade vilket innebar att jag rent personligt hade en del arbete att stå i.
”Nej, jag kan inte släppa in er förrän vi har öppet då…” för
tredje gången blir jag avbruten av honom, då jag hade tänkt förklara att
receptionen alltid måste vara bemannad när folk var i lokalen. Eftersom jag själv inte kunde
garantera att jag kunde sitta låst där var dörren tvungen att förbi låst
ytterligare en halvtimme.
”Men nu kommer en chef, så nu kan vi fråga!” Han sneglar på
mig lite nedlåtet samtidigt som han pekar. Jag följer hans finger med blicken
och och ingen av vår personal är synlig så långt ögat kan nå. Ah, en av hans chefer alltså.
Jag svarade inte utan började stänga dörren.
”Hon vill inte släppa in oss!” Att han nu var upprörd gick
inte att ta miste på.
Jag hörde inte svaret från hans chef innan dörren stängdes
men han slutade i alla fall att knacka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar