Vi har en besökare som kommer med jämna mellanrum som jag kallar Herr Svartpeppar. Namnet uppstod vårt första möte då det första han frågade mig var om svart- och vitpeppar var rasistiskt. Herr Svartpeppar alltså.
Det här är förmodligen en mycket ensam människa som tycker om att höra sin egen röst (vilket kanske förklarar ensamheten) och främst genom klagomål. Det mesta är värt att klagas på, speciellt om det handlar om pojkar som inte får vara pepparkaka i luciatåget, att andra klagar på att Tintin och Pippi Långstrump är rasistiskt till att man sjunger för få svenska sånger i skolorna.
Problemet med Herr Svartpeppar är inte att han vill diskutera, vilket man tror först. Han vill höras och han vill klaga. Han uppskattar motargument, inte för att han någonsin svarar på dem men det bekräftar att han har din uppmärksamhet och kan kan fortsätta att klaga. Det enda sättet att hantera Herr Svartpeppar att att bokstavligt talat ignorera honom. Det går INTE att ursäkta sig och förklara att man har lite arbete att få undan, han ignorerar vad du säger och fortsätter att prata.
Det är kanske inte så svårt att lista ut vem som besökte oss idag, tjugo minuter innan stägning? När jag såg vem det var fick jag en väldigt stor lust att banka huvudet mot receptionsdisken upprepade gånger.
Utöver de klagomål jag redan nämnt (för han upprepar dem alltid) var att den vegetariska restaurangen i närheten inte serverade kött. För tänk på alla dem som äter kött! Stackars, stackars dem. Varför han valde att äta på en vegetarisk restaurang om han ville äta kött är för mig ett mysterium, min energi var slut och tryckte på den mentala Ignore-knappen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar